Jag kliver på T-banan vid Gullmarsplan och går in i gången för att fler ska få plats. Inga sittplatser finns men det är ok. Bara jag får hålla i mig någonstans. Nästa station är Skanstull, två passagerare går av och lämnar två lediga säten. För mig går det bra att fortsätta stå men kvinnan till höger om mig säger "Ursäkta" för att få komma förbi och sätta sig. 

Men hon hinner inte, två män har redan siktat in sig och slår sig ner. Den som kommer först får sitta, så är det. De hann inte heller se att någon annan var på väg för jag stod ivägen. 

Tåget rullar vidare och jag sneglar på kvinnan. Hon är höggravid! Men ingen ser.

INGEN ser!! 

Alla sitter med ögonen klistrade i sina mobiler.

Som jag också gjorde till alldeles nyligen. Tills jag en dag kände att "Nä fy tusan va tråkigt! Va mycket man kan gå miste om i det verkliga livet genom att bara stirra ner och försvinna i det virtuella. Och framför allt- gå miste om sina egna tankar."

Det är en utmaning till en början men sen skönt, att bara stå, eller sitta för all del, och låta tankarna fara. Till en början- stressigt. Att inte ha något att göra. Men vad är det man gör egentligen?? I mobilen? Viktigare då att rensa hjärnan tänker jag. För OJ vad jag tänker och skapar där jag står, plötsligt.

Till slut säger den gravida kvinnan. "Ursäkta, skulle jag kunna få sätta mig?" till en sittande kvinna i 50-års åldern. Hon tittar upp och svarar att "Ja, självklart!" reser sig och lämnar plats åt den gravida. Inget konstigt.

För det ÄR fortfarande självklart. Vi har inte blivit så kalla och "Vart är världen på väg?"- och "Dagens ungdomar!"- aktiga. Det är bara det att vi inte SER.

För några veckor sen, var det jag. Åter igen på T-banan, stod precis vid dörrarna då yrseln plötsligt gjorde sig påmind. "Kristallsjuka" kallas det, har med balansen i örat att göra, några kristaller som trillar loss och hamnar fel. Reaktionen är att ögnonen börjar flippa som pingisbollar fram och tillbaka i en hiskelig fart- som att åka karusell vädligt, väldigt fort och man ser ingenting, allt bara snurrar. Förstås, med tanke på hur ögonen beter sig. Det är inget hokus pokus och alldeles ofarligt (om man inte råkar köra bil förstås...) men högst obehagligt och kan vara allt mellan 30 sek till flera minuter. Då är det kräkvarning...

Jag står där och grabbar snabbt tag i den gula stången och lutar mig mot glasrutan. Sluter ögonen och andas lugnt. Vrider på huvudet för att få kristallerna på plats men det hjälper inte (Åh gode gud, få slut på det innan jag kräks, tänker jag). Andas in, andas ut för att bibehålla lugnet (det är förstås extra stressande när det händer så där offentligt), vacklar, sätter mig på huk. Om det inte slutar innan jag kommer till Hötorget kommer jag inte kunna gå av! Vrider lite till på huvudet och öppnar försiktigt ögonen och känner hur ögonen saktar ner och jag ser klart igen. Puh, allt som vanligt igen men tänker- usch va pinsamt, måste sett helt knäpp ut.

Men nej, det var ju just det: Ingen såg. Alla stod med blicken i mobilen.

Och alla föräldrar där ute, ni som pratar skärmtid för era barn, för "hur ska detta sluta om de bara sitter framför datorerna, PS4-at, mobilerna, hela tiiiiden. Nä minsann, max 1h om dagen...."

Fundera över och rannsaka dig själv först. VAD är det med skärmar som ni vill få bort? Är det vad barnen/ungdomarna gör? Spelen de spelar? You-tubeklippen de ser på? Bilderna med plutande munnar och trånande blick som 12-åringar lägger upp? Stillasittandet? Strålningen?

Specificera för dig själv vad det är som du inte tycker om med för mycket skärmtid. Rannsaka dig själv, lev efter din egen devis och SEN kan du snacka skärmtid med ditt barn. Vilket är helt ok givetvis. Men fundera också över ditt eget beteende. Just sayin.

Året är 2011. Jag och småkillarna är på väg till skolan.

-Försiktigt ner för backen!

Hinner jag precis ropa innan de försvinner runt kröken.

Sekunderna senare kommer Adrian flåsandes:

-Mamma! Mamma! Nu är det bacon! John har krockat med en bil!

Hur många tankar hinner flyga genom huvudet, de sekunder det tar innan jag kommer fram till John? 

Innan jag ser att allt är ok. Inga höga hastigheter och inga skador.

Var Adrian fick sitt uttryck ifrån är än idag ett mysterium.

Men historien upprepar sig lite, 6 år senare...

På bussen på väg hem efter jobbet.

Ringer Adrian- inget svar. 

Ringer John- telefonen avstängd.

Kliver av bussen och tittar på klockan: 17:45. "Jag ber pojkarna gå ut med Nemo medan jag åker och handlar lite snabbt innan styrelsemötet kl.18:30" tänker jag. Bra plan.

Stegar upp för trappan och låser upp dörren, möts av en galet glad hund, som alltid. I övrigt tyst.

-Hallå! Hallå?

-Är ni inte hemma? (Vad förväntar man sig för svar på en sån fråga??)

Skorna är borta och cyklarna stod inte i förrådet så jag drar den geniala slutsatsen att de är ute och cyklar.

Kopplar Nemo och hastar ut en sväng. Sen upp med hundskrället igen och ut till bilen för att åka och handla.

Då ringer Adrian.

-Mamma, kan du komma och hämta oss? John cyklade omkull, vi är vid simhallen typ...

-Va? Skojjar du eller? (För att de vill lura till sig skjuts hem tänker jag...)

-Nej! John blöder och kan inte gå. Han kan ha brutit armen. Vi har ringt 112 också.

-Men va!?! Nej det har ni inte.... ah, jag kommer, vid simhallen sa du?

Alltså, vi är så härdade. Det är därför jag inte blir upprörd och det är därför jag ändå litar på Adrian då han säger att John cyklat omkull och behöver hjälp, trots att han låter så lugn för jag vet att han också är van.

Svänger ut från området, förbi brandstation och möter då en ambulans med blåljus. Jag stannar och släpper fram den givetvis och ser hur den svänger mot Centrum...och Simhallen? Va? Näää, så kan det inte vara...

Så var det inte. När jag kommer fram står Adrian och Kimmy och vinkar in mig. John sitter på en bänk med armen i högläge, haltar fram till bilen. 

-Jahapp, hur var det här då? Hade du hjälm på dig?

-Ja. Jag hade Adrians crosshjälm.

-Bra. Var gör det ont?

-En blå, blödande armbåge, ett ont knä och en värkande handled. Jo vi får nog åka in. Men jag ringer Vårdguiden först för säkerhets skull.

De pratar direkt med John som får berätta vad som hänt och hur allt känns. De rekommenderar givetvis att vi åker in.

Jag hänger upp cykalarna på hållaren bak på bilen och kör hemåt för att lämna av.

-Sitter de verkligen fast mamma? undrar Adrian oroligt.

-Ja, ja ja. Det är ingen fara.

Dudunk! Över ett väg gupp och Krasch i asfalten!

En av cyklarna trillar av!!! Mitt i vägbanan!!

-Shiiiit,f**k. f**k, f**k!

Svänger in i bussfilen och på med varningsljusen. Springer tillbaka för att hämta cykeln. En schysst tonårskille har redan plockat upp cykeln och kommer nu gående med den på trottoaren.

-Tack snälla du.

-Det är lugnt.

Fortsätter färden hemåt för att släppa av Adrian och cyklarna, innan John och jag drar vidare in mot SöS barnakut. Tjohoo! Akuten is the place to be. Gotta love it.

Men så fantastiskt trevliga <3 

Alla. Rakt igenom. Urgulliga!

Och det gick relativt snabbt också, fram till väntan på läkaren. Det är då man börjar säcka ihop. Klockan närmade sig 24:00 och ögonen går i kors.

Läkaren kommer till slut och kan berätta att inget är brutet men ledbanden har fått sig en törn i handleden. Hon bandagerar och blåstrar om de saftiga såren så får vi äntligen åka hem.

Det var 4:e a"ortopediska" akutbesöket på mindre än ett år för denna familj. Vi är såå rökta. Snacka om bacon!