Jag kliver på T-banan vid Gullmarsplan och går in i gången för att fler ska få plats. Inga sittplatser finns men det är ok. Bara jag får hålla i mig någonstans. Nästa station är Skanstull, två passagerare går av och lämnar två lediga säten. För mig går det bra att fortsätta stå men kvinnan till höger om mig säger "Ursäkta" för att få komma förbi och sätta sig. 

Men hon hinner inte, två män har redan siktat in sig och slår sig ner. Den som kommer först får sitta, så är det. De hann inte heller se att någon annan var på väg för jag stod ivägen. 

Tåget rullar vidare och jag sneglar på kvinnan. Hon är höggravid! Men ingen ser.

INGEN ser!! 

Alla sitter med ögonen klistrade i sina mobiler.

Som jag också gjorde till alldeles nyligen. Tills jag en dag kände att "Nä fy tusan va tråkigt! Va mycket man kan gå miste om i det verkliga livet genom att bara stirra ner och försvinna i det virtuella. Och framför allt- gå miste om sina egna tankar."

Det är en utmaning till en början men sen skönt, att bara stå, eller sitta för all del, och låta tankarna fara. Till en början- stressigt. Att inte ha något att göra. Men vad är det man gör egentligen?? I mobilen? Viktigare då att rensa hjärnan tänker jag. För OJ vad jag tänker och skapar där jag står, plötsligt.

Till slut säger den gravida kvinnan. "Ursäkta, skulle jag kunna få sätta mig?" till en sittande kvinna i 50-års åldern. Hon tittar upp och svarar att "Ja, självklart!" reser sig och lämnar plats åt den gravida. Inget konstigt.

För det ÄR fortfarande självklart. Vi har inte blivit så kalla och "Vart är världen på väg?"- och "Dagens ungdomar!"- aktiga. Det är bara det att vi inte SER.

För några veckor sen, var det jag. Åter igen på T-banan, stod precis vid dörrarna då yrseln plötsligt gjorde sig påmind. "Kristallsjuka" kallas det, har med balansen i örat att göra, några kristaller som trillar loss och hamnar fel. Reaktionen är att ögnonen börjar flippa som pingisbollar fram och tillbaka i en hiskelig fart- som att åka karusell vädligt, väldigt fort och man ser ingenting, allt bara snurrar. Förstås, med tanke på hur ögonen beter sig. Det är inget hokus pokus och alldeles ofarligt (om man inte råkar köra bil förstås...) men högst obehagligt och kan vara allt mellan 30 sek till flera minuter. Då är det kräkvarning...

Jag står där och grabbar snabbt tag i den gula stången och lutar mig mot glasrutan. Sluter ögonen och andas lugnt. Vrider på huvudet för att få kristallerna på plats men det hjälper inte (Åh gode gud, få slut på det innan jag kräks, tänker jag). Andas in, andas ut för att bibehålla lugnet (det är förstås extra stressande när det händer så där offentligt), vacklar, sätter mig på huk. Om det inte slutar innan jag kommer till Hötorget kommer jag inte kunna gå av! Vrider lite till på huvudet och öppnar försiktigt ögonen och känner hur ögonen saktar ner och jag ser klart igen. Puh, allt som vanligt igen men tänker- usch va pinsamt, måste sett helt knäpp ut.

Men nej, det var ju just det: Ingen såg. Alla stod med blicken i mobilen.

Och alla föräldrar där ute, ni som pratar skärmtid för era barn, för "hur ska detta sluta om de bara sitter framför datorerna, PS4-at, mobilerna, hela tiiiiden. Nä minsann, max 1h om dagen...."

Fundera över och rannsaka dig själv först. VAD är det med skärmar som ni vill få bort? Är det vad barnen/ungdomarna gör? Spelen de spelar? You-tubeklippen de ser på? Bilderna med plutande munnar och trånande blick som 12-åringar lägger upp? Stillasittandet? Strålningen?

Specificera för dig själv vad det är som du inte tycker om med för mycket skärmtid. Rannsaka dig själv, lev efter din egen devis och SEN kan du snacka skärmtid med ditt barn. Vilket är helt ok givetvis. Men fundera också över ditt eget beteende. Just sayin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Året är 2011. Jag och småkillarna är på väg till skolan. -Försiktigt ner för backen! Hinner jag precis ropa innan de försvinner runt kröken. Sekunderna senare kommer Adrian flåsandes: -Mamma! Mamma! Nu är det bacon! John har krockat med en bi...

På höga hästar sitter de som aldrig trillat av. De som sitter säkert i stadig sadel och håller sig hårt i tyglar eller sadelknopp.  De kan lätt säga: "Dålig uppfostran! Begriper väl vem som helst att alla måste ha en sadel. Och strama tyglar." ...

"Ingenting är viktigt, När allt känns svårt. Allt faller Och det faller hårt. -Ta emot mig om du kan! ..men ingen hann. alla blickar åt eget håll. Jag reser mig själv För att jag kan. Allt faller Och det faller fort. -Rör mig in...

Att släppa taget om något betungande, är en befrielse. Om man är redo. Bara då. Annars finns grus av tvivel, stick av agg kvar. Om man orkar ta det där andetaget, ett djupt…. Och sen, släppa! Fri! Blotta sin strupe. ”Här! Hugg ...

"Mamma, du HAR sett bättre ut!" sa min 12-åriga son till mig igår kväll, sådär typ kl.22:15, på väg ut ur simhallen, kånkandes på syrgastuber och simfenor. -Eh, va? Ursäkta, jag har legat i en klorfylld pool 1,5 timme, UNDER ytan, med ett cyklop ...