"Mamma, du HAR sett bättre ut!"

sa min 12-åriga son till mig igår kväll, sådär typ kl.22:15, på väg ut ur simhallen, kånkandes på syrgastuber och simfenor.

-Eh, va? Ursäkta, jag har legat i en klorfylld pool 1,5 timme, UNDER ytan, med ett cyklop (eller mask som "vi" dykare säger) tryckt i ansiktet och en gummirem runt håret!!

Vi går upp ur poolen kl.21:55 för att maximera pooltiden men sen ska vi helst vara ute före kl.22 så att duscha med schampoo och balsam är inte att tänka på.

Jag är röd i hela ansiktet av kloret och ansträngning och...ja allt som inte är bra för en mogen hy helt enkelt...

Håret är extremt rufsigt och oborstbart och går åt det röda hållet då det är blött- matchar ansiktet kanon!

Så ja, min son, jag hoppas innerligt att jag "sett bättre ut" men tack. Verkligen.

Tsss....

Detta med dykning blev ju också en slump. Som mycket annat, det bara blev. Jag har en idé som utvecklas, ändras längs vägen och jag TYCKER att jag förbereder mig men så POFF leder allting fram till något annat! Något jag inte alls tänkt från början men som just där och då låter som den bästa idén ever och då går beslutsprocessen snabbt!

Och kom inte och säg att jag inte är förberedd och gjort research. Det har jag. Oj , oj, oj... Massor! Det är bara det att jag förberett och researchat om något ANNAT innan och sen blir det det här andra. Och då tänker jag: research som research.

Ja, just DÅ tänker jag så.

Nu tänker jag mer: "HUR tänkte jag? Hur hamnade jag i allt detta?"

Hur gick vi från lyxkryssning i Medelhavet till dykcertifiering i Sverige och boende i dykresortens lägenhet i Kroatien i två veckor?

Någon som ser en logisk koppling? Jag har hela kopplingsschemat i mitt huvud så för mig är det fullkomligt logiskt.

Och ofta blir det bra ändå!

Det är det där med livets vägar-hur man hamnar i olika situationer och tar sig an dem.

Så nu avverkar vi 5x4timmars lektioner med teori och pooldyk och avslutar med uppdyk i Kroatien i sommar. Teorin är en hel bok att läsa med kunskapsfrågor efter varje kapitel och ett avslutande teoriprov. Och den som tror att det bara är att kränga på sig en syrgastub, ett cyklop och sen ploppa i vattnet- eh, nä. Eller att det bara är att simma på där under ytan.

Nope, inte så enkelt kan jag säga. Det gäller att hitta rätt flytkraft och trim. Man vill ju varken flyta på ytan eller hamna på botten.

Jag har förstått att detta med dykning är inte bara ett semesternöje, once in a liftetime, det här är en livsstil. Och jag hoppas att vi kommer att hålla detta intresse och våra kunskaper vid liv så att pojkarna kan ha stor nytta av detta när de blir äldre. Och att de då kommer att vara tacksamma över att deras mamma tog smällen att en kväll i veckan se lite..."mindre bra ut" (milt uttryckt) .

Det här kan vara något av det bästa vi gjort!

Påskafton.

Efter en längre tid med armen i gips och hjärnan på läkning, mår jag nu bättre och tänker ägna denna dag åt storstädning. För detta behövs musik. Jag söker på Spotify och hittar en lista som heter "Nu jävlar!".

Passande. "Nu jävlar ska här städas!"

I med lurarna och jag fylls av energi. Jag märker dock att musiken är av högst okristlig karraktär, kanske inte så passande när det är Påskafton och allt. Men det bekommer mig inte egentligen, det viktiga i detta läge är rytmen och energin i musiken och den är grym!

Påskafton till trots.

Påsken är en religiös högtid då vi uppmärksammar Jesu lidande, död och återuppståndelse.

Hipp hipp hurra.

Även om jag tror att de flesta nu förtiden är mer fokuserade på godis, mat och samvaro med släkten. Precis som övriga högtider.

För mig tar det extra emot. Det går inte. Logiken går inte alls ihop. För det första- ingen människa återuppstår- på riktigt. Ingen Jungfru föder barn.

För det andra- Om jag ska fira denne Jesus och hans Gudomlige far, har han lite att bevisa först. 

"Hallå? Ursäkta, du Gudomlige, var är dina superkrafter nu?  Ser du hur Världen ser ut?

Låt mig ge dig några exempel:

• 45 barn/år tar livet av sig till följd av mobbing bara i Sverige. (Källa: SVT's "Morgans Mission, Björn Johansson- Docent och mobbningsforskare vid Örebro universitet)
• 270 000 barn svälter i Syd-Sudan för närvarande (Källa: UNICEF)
• Ca 300 barn/år i Sverige, drabbas av Cancer varav 60 dör. (Källa: Barncancerfonden)
• Behöver jag ens nämna alla krig (som sker i religionens namn?) där oskyldiga barn drabbas?

Jag tror ni fattar poängen, jag behöver inte fortsätta. Nej, om jag ska hylla någon så hyllar jag gärna en verklig hjälte. Någon som verkligen GÖR skillnad. T.ex:

• Nelson Mandela
• Moder Theresa
• Anders Kompass
• Min sons mentor som vågade stå upp för barnen, ansågs obekväm och ovillig att samarbeta och fick gå (naturligtvis på andra, vaga och påhittade grunder)

Och andra som vågar sticka ut hakan för det som är RÄTT. Hyllas den som hyllas bör.

Så tänker jag.

Dessutom, Gud fader som är i himmelen och din enfödde son Jesus, så tog du mitt barnbarn ifrån oss. För det, förlåter jag dig aldrig.

(Namn är påhittade och till viss del historien också. Men ändå sann...)

Fröken öppnar dörren för klass 3A som ställer upp sig på led. Hon tar alltid alla i hand innan de går in, säger ”God morgon Ida, God morgon Filip, God morgon Anton, God morgon Maggie…” möter varje barns blick innan de går in till sin bänk. Anton sitter, som alltid, bredvid Simon. Anton är påhittig och har alltid roliga lekar på gång och Simon tycker Anton är rolig.  Simon är mer försiktig. Vill ha ordning och reda. Lika, inget stök eller förändringar. Förändringar är jättejobbigt för Simon.

Ida och Maggie pratar med Filip.

”Sätt er nu barn!” säger fröken.

Maggie sätter sig men Ida och Filip fortsätter prata. Lukas säger till Filip. Filip blir arg och pojkarna börjar bråka med varandra. Ida börjar istället prata med Amanda. Framför dem sitter Tor. Tyst. Han vill bara att lektionen ska börja. Kan de inte bara lyssna på fröken så det inte blir något tjafs? Tyst sitter Tor. Och syns inte. Syns gör Ida och Amanda. ”Var tysta nu tjejer och gå och sätt er!” säger fröken igen. Tjejerna lommar iväg. På andra sidan klassrummet sitter Anton och Simon och viskar till varandra medan Lukas som sitter bakom skriker till Filip ”Sätt dig då och håll käften ditt miffo!”

”Det gäller dig också Anton!” säger fröken. Anton tittar upp. ”Det var ju inte jag!”

-Det spelar ingen roll, nu är du tyst! fortsätter fröken.

Rättvisa är väldigt viktigt för Anton. Han kan inte ta skit för någon annans skull. Det går inte. Anton blir arg, fröken går fram och säger åter igen till Anton att vara tyst. -Låt mig bara vara ifred!!” skriker Anton och rusar ut ur klassrummet. Han vet själv att han behöver vara ifred när han blir arg, för att få en chans att lugna ner sig. Han går ut, smäller igen dörren och går gråtande mot skogen. Där är det lugnt och han får möjlighet att andas. Kvar står fröken och gråter. Hon håller på att gå sönder. Det tär att vara ensam med 25 elever, varav minst 4 har behov av att bemötas på ett alldeles särskilt sätt för att inte allt ska rasa i deras värld. Dessa barn har alla rätt till en resursperson och till detta får skolan pengar. Pengarna har använts till att anställa en extra person. Men hon ska räcka till fritids, denna klass och täcka upp där det uppstår andra behov. Så oftast är fröken ensam i klassen, ändå. Både fröken och denna extra resurs saknar dessutom utbildning och kunskap i hur man bemöter barn med särskilda behov. Tor sitter fortsatt tyst men han känner att tårarna bränner innanför ögonlocken och svidet i magen smyger sig på. På en mossig sten i skogen sitter Anton och torkar sina tårar. Det VAR ju inte HAN som skrek! Varför skäller fröken ALLTID på honom? Anton känner sig liten och värdelös. Lukas är orolig, känner skuld för att Anton fick skit när det var han själv som skrek. Han vandrar runt i klassrummet, försöker distrahera sina tankar genom att retas lite med de andra barnen. Han vill inget illa, bara skingra tankarna. Och nu får fröken vara snabb om hon ska hinna uppfatta Simons oro- om hon ska hinna lugna honom innan vreden över att Anton fick skulden letar sig ut och kastar böckerna på golvet, välter bänken, eller kastar en stol.

Ellen sitter som alltid tyst, i sina egna tankar, längst ner i klassrummet. Tårar även i hennes ögon.

Men ingen hinner se.

Det kanske låter som en vanlig dag i ett klassrum. Tja, troligen. Problemet är att i den här klassen finns ingen vuxen som vet hur man bemöter barn med särskilda behov och misstag på misstag staplas på varandra. Situationen har varit så här under en längre tid. Vilket påverkar alla barn i klassen. Minsta lilla incident gör barnen än mer oroliga för de vet att fröken inte kommer klara av det. De kan inte förlita sig på henne. De VET att hon kommer att skrika på Anton fast hon inte ska. Ta tag i Lukas arm för att få honom att sätta sig, fast hon vet att han flippar fullständigt då. Och Simon som behöver ha allt lika, ska inte utsättas för förändringar, ändå möbleras det om hej vilt i klassrummet för att försöka få ordning och tystnad. Och ingen ser Ellen. Eller Tor. De är ju uppfostrade och sitter tyst….eller? Fröken själv är på väg att gå sönder för ledningen lyssnar inte när hon säger att hon inte vet hur hon ska göra.

-Det är väl bara att säga till dem? Du måste sätta ner foten! Ouppfostrade ungar. Shish.

Men det funkar ju inte så. Det vet den pedagog som är kunnig. En pedagog som vet hur man bemöter barn på olika sätt hade kunnat hjälpa till att helst undvika att hamna i denna situation, utan att för den skull ge vika. Alternativt vetat hur man ordnar upp det om det ändå blir kaos.

En trasig fröken.

En trasig klass i kaos.

Barn som mår dåligt, vilket yttrar sig på olika sätt. Men ingen kan må bra i en otrygg skolmiljö.