Att släppa taget om något betungande, är en befrielse.

Om man är redo. Bara då. Annars finns grus av tvivel, stick av agg kvar.

Om man orkar ta det där andetaget, ett djupt…. Och sen, släppa!

Fri!

Blotta sin strupe. ”Här! Hugg om du vill. Men jag är klar. Jag har gjort allt jag kan för det jag anser rätt.”

Är kampen vunnen? Eller förlorad?

Inte är den vunnen, men kanske inte heller förlorad. Tiden får utvisa.

Igår mötte jag de människor- ja för det är ju faktiskt riktiga människor bakom dessa namn som står på alla dokument och beslut -  de människor som jag rutit åt och likt en tigrinna kloat fast vid väggen och ställt till svars.

Nu möttes vi. Utan vapen, utan klor. För att skapa förståelse.

Jag fick förståelse.

Jag fick tankar och planer för framtidens barn.

Jag fick vidtagna åtgärder.

Och jag väljer att lita på de ord av förändring som yttrades. Jag väljer att lita på att vår kamp ändå fört något gott med sig. Att den öppnat slumrande ögon. Lata fötter är nu på tå.

Och jag väljer att släppa svärdet och vända upp mina händer. Men pennan behåller jag. Ständigt vässad.

Jag har tagit min fiende i hand och känner friden växa.

Att kunna släppa det man inte längre rår över, även om man egentligen vill något annat, det är likväl en befrielse.