På höga hästar sitter de som aldrig trillat av. De som sitter säkert i stadig sadel och håller sig hårt i tyglar eller sadelknopp. 

De kan lätt säga:

"Dålig uppfostran! Begriper väl vem som helst att alla måste ha en sadel. Och strama tyglar."

Men mina pojkar ska inte ridas in med hot och smärta. 

Lätt för den som sitter i sin skräddarsydda sadel och skygglappar för hästens ögon att tro att man vet allt.

Men utan sadel, vassa sporrar och betsel i mun, skulle hästen fortfarande vara din vän och ha tillit till dig?

Den som ingen sadel har, får lära sig rida på annat sätt. Kanske inte ens ett träns med tyglar utan bara manen att hålla sig i. Barbacka klamra sig fast på hästryggen. 

Då är förutsättningarna annorlunda, eller hur? Men resultatet kan bli helt fantastiskt.

Mina barn, alla tre, trots så tydliga olikheter i sina personligheter, har en sak gemensamt och det är Lejonhjärtat. Modet att stå upp och modet att säga ifrån. Alla tre vågar de ifrågasätta. Inte för att vara jobbiga eller till besvär utan för att de inte köper vad som helst. Kanske har du rätt men då vill de förstå varför. Precis som jag. Och eftersom jag är en vildhäst själv, så har jag låtit dem hållas, försökt besvara deras frågor och inte bara sagt "För att det ÄR så" eller "För att JAG säger det". Jag har mött deras argument och ofta förlorar jag...dessvärre. Det får mig att tänka till.

Det är oerhört svårt att tygla ett sånt barn, men varför måste man det? Egentligen?

Låt det löpa fritt, som den vilda fölunge han är! Vi behöver såna fritänkande själar! Som inte bara sväljer, som inte låter sig ridas in. Som sparkar bakut eller biter ifrån om någon försöker binda dem, låsa in i en box! 

Det ÄR tufft att vara förälder till ett sånt barn. Det är tufft att vara lärare till en sån elev men lär man sig att uppskatta dem så har man ett nytt äventyr att se fram emot, varje dag. Det är ingen smärtfri resa, nej sanna mina ord. Men jag minns med glädje de lärare som bejakade min..."nyfikenhet" och mina frågor. 

Det är tufft men oerhört berikande att vara förälder till så starka och envisa, ifrågasättande, argumentationsdrivna barn. Och jag är oerhört stolt över mina pojkar! Även om omvärlden inte alltid ser det på samma sätt som jag.

Jag kommer aldrig att tvinga på mina pojkar sadel och träns, tygla och binda fast.

Nej spring min son! Var fri! Det är DITT liv! Och lyckas du, mitt lilla föl, få någon att kliva ner från sin höga häst och trygga sadel och därmed se världen med lite andra ögon, då har du skapat en förändring. 

För övrigt vill jag tillägga att mina barn är väldigt väluppfostrade, vältaliga och artiga. Får ofta höra det, senast i helgen. Så det är icke att förväxla med "ifrågasättande-pain-in-the-ass", vilket jag ser som en bra egenskap, tack så mycket.

Oh, btw, jag talar inte om några diagnoser här, utan bara personligheter. Jag struntar i vilket, vi är alla de vi är så bejaka dig själv! Vi behöver olika!

"Ingenting är viktigt,

När allt känns svårt.

Allt faller

Och det faller hårt.

-Ta emot mig om du kan!

..men ingen hann.

alla blickar åt eget håll.

Jag reser mig själv

För att jag kan.

Allt faller

Och det faller fort.

-Rör mig inte!

...jag fixar själv.

Då vet jag att det blir gjort."