(Namn är påhittade och till viss del historien också. Men ändå sann...)

Fröken öppnar dörren för klass 3A som ställer upp sig på led. Hon tar alltid alla i hand innan de går in, säger ”God morgon Ida, God morgon Filip, God morgon Anton, God morgon Maggie…” möter varje barns blick innan de går in till sin bänk. Anton sitter, som alltid, bredvid Simon. Anton är påhittig och har alltid roliga lekar på gång och Simon tycker Anton är rolig.  Simon är mer försiktig. Vill ha ordning och reda. Lika, inget stök eller förändringar. Förändringar är jättejobbigt för Simon.

Ida och Maggie pratar med Filip.

”Sätt er nu barn!” säger fröken.

Maggie sätter sig men Ida och Filip fortsätter prata. Lukas säger till Filip. Filip blir arg och pojkarna börjar bråka med varandra. Ida börjar istället prata med Amanda. Framför dem sitter Tor. Tyst. Han vill bara att lektionen ska börja. Kan de inte bara lyssna på fröken så det inte blir något tjafs? Tyst sitter Tor. Och syns inte. Syns gör Ida och Amanda. ”Var tysta nu tjejer och gå och sätt er!” säger fröken igen. Tjejerna lommar iväg. På andra sidan klassrummet sitter Anton och Simon och viskar till varandra medan Lukas som sitter bakom skriker till Filip ”Sätt dig då och håll käften ditt miffo!”

”Det gäller dig också Anton!” säger fröken. Anton tittar upp. ”Det var ju inte jag!”

-Det spelar ingen roll, nu är du tyst! fortsätter fröken.

Rättvisa är väldigt viktigt för Anton. Han kan inte ta skit för någon annans skull. Det går inte. Anton blir arg, fröken går fram och säger åter igen till Anton att vara tyst. -Låt mig bara vara ifred!!” skriker Anton och rusar ut ur klassrummet. Han vet själv att han behöver vara ifred när han blir arg, för att få en chans att lugna ner sig. Han går ut, smäller igen dörren och går gråtande mot skogen. Där är det lugnt och han får möjlighet att andas. Kvar står fröken och gråter. Hon håller på att gå sönder. Det tär att vara ensam med 25 elever, varav minst 4 har behov av att bemötas på ett alldeles särskilt sätt för att inte allt ska rasa i deras värld. Dessa barn har alla rätt till en resursperson och till detta får skolan pengar. Pengarna har använts till att anställa en extra person. Men hon ska räcka till fritids, denna klass och täcka upp där det uppstår andra behov. Så oftast är fröken ensam i klassen, ändå. Både fröken och denna extra resurs saknar dessutom utbildning och kunskap i hur man bemöter barn med särskilda behov. Tor sitter fortsatt tyst men han känner att tårarna bränner innanför ögonlocken och svidet i magen smyger sig på. På en mossig sten i skogen sitter Anton och torkar sina tårar. Det VAR ju inte HAN som skrek! Varför skäller fröken ALLTID på honom? Anton känner sig liten och värdelös. Lukas är orolig, känner skuld för att Anton fick skit när det var han själv som skrek. Han vandrar runt i klassrummet, försöker distrahera sina tankar genom att retas lite med de andra barnen. Han vill inget illa, bara skingra tankarna. Och nu får fröken vara snabb om hon ska hinna uppfatta Simons oro- om hon ska hinna lugna honom innan vreden över att Anton fick skulden letar sig ut och kastar böckerna på golvet, välter bänken, eller kastar en stol.

Ellen sitter som alltid tyst, i sina egna tankar, längst ner i klassrummet. Tårar även i hennes ögon.

Men ingen hinner se.

Det kanske låter som en vanlig dag i ett klassrum. Tja, troligen. Problemet är att i den här klassen finns ingen vuxen som vet hur man bemöter barn med särskilda behov och misstag på misstag staplas på varandra. Situationen har varit så här under en längre tid. Vilket påverkar alla barn i klassen. Minsta lilla incident gör barnen än mer oroliga för de vet att fröken inte kommer klara av det. De kan inte förlita sig på henne. De VET att hon kommer att skrika på Anton fast hon inte ska. Ta tag i Lukas arm för att få honom att sätta sig, fast hon vet att han flippar fullständigt då. Och Simon som behöver ha allt lika, ska inte utsättas för förändringar, ändå möbleras det om hej vilt i klassrummet för att försöka få ordning och tystnad. Och ingen ser Ellen. Eller Tor. De är ju uppfostrade och sitter tyst….eller? Fröken själv är på väg att gå sönder för ledningen lyssnar inte när hon säger att hon inte vet hur hon ska göra.

-Det är väl bara att säga till dem? Du måste sätta ner foten! Ouppfostrade ungar. Shish.

Men det funkar ju inte så. Det vet den pedagog som är kunnig. En pedagog som vet hur man bemöter barn på olika sätt hade kunnat hjälpa till att helst undvika att hamna i denna situation, utan att för den skull ge vika. Alternativt vetat hur man ordnar upp det om det ändå blir kaos.

En trasig fröken.

En trasig klass i kaos.

Barn som mår dåligt, vilket yttrar sig på olika sätt. Men ingen kan må bra i en otrygg skolmiljö.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kliver på T-banan vid Gullmarsplan och går in i gången för att fler ska få plats. Inga sittplatser finns men det är ok. Bara jag får hålla i mig någonstans. Nästa station är Skanstull, två passagerare går av och lämnar två lediga säten. För mig g...

Året är 2011. Jag och småkillarna är på väg till skolan. -Försiktigt ner för backen! Hinner jag precis ropa innan de försvinner runt kröken. Sekunderna senare kommer Adrian flåsandes: -Mamma! Mamma! Nu är det bacon! John har krockat med en bi...

På höga hästar sitter de som aldrig trillat av. De som sitter säkert i stadig sadel och håller sig hårt i tyglar eller sadelknopp.  De kan lätt säga: "Dålig uppfostran! Begriper väl vem som helst att alla måste ha en sadel. Och strama tyglar." ...

"Ingenting är viktigt, När allt känns svårt. Allt faller Och det faller hårt. -Ta emot mig om du kan! ..men ingen hann. alla blickar åt eget håll. Jag reser mig själv För att jag kan. Allt faller Och det faller fort. -Rör mig in...

Att släppa taget om något betungande, är en befrielse. Om man är redo. Bara då. Annars finns grus av tvivel, stick av agg kvar. Om man orkar ta det där andetaget, ett djupt…. Och sen, släppa! Fri! Blotta sin strupe. ”Här! Hugg ...