"De drunknade syns inte

Min son håller på att drunkna, han sjunker och jag har hoppat i för att försöka rädda honom, dra upp honom men jag har precis näsan över vattenytan själv. Vi är nära bryggan, precis nära och på bryggan står ”Skolan”.

Jag ropar mellan kallsuparna:

”Hallå! Hjälp!”

-Hmmmm, tja här hänger en livboj, undrar hur den fungerar? tänker Skolan.

”Kasta! Jag…tar emot…hallå…?”

(Varför kastar inte Skolan i den?)

-Hmm, undrar om jag fååår kasta i den här och hjälpa barnet? Funderar Skolan vidare.-Den kanske är dyr? Hur funkar den ens? Instruktioner? Nu ska vi se…Finns det en handlingsplan?

Skolan tänker länge och väl. Sätter sig ner på bryggan, tar fram sin kaffetermos. Vad händer om…?

”Snälla…”

-Äsch, så där! Jag kastar i den bara! OJ va duktig jag var nu! Stark och hjälper den som är svag! Jajemän! Det här ska jag berätta om på lärarkonferensen. Duktiga jag!

tänker Skolan stolt för sig själv, reser sig och går tillbaka genom skogen, till den trygga plats där allt är normalt och inget händer. Där fyrkantigt är bra och olik är samma som oförståelig.

Skolan ser inte heller att livbojen flyter där för sig själv på vattenytan. För när den väl kastades i, var det redan försent.

Mamman ligger sargad på stranden, andas hjälpligt men hjärtat är borta, liksom Sonen."

Mitt första inlägg och fortsättning följer, eller snarare- då blickar vi kanskt tillbaka. Hur hamnade sonen i vattnet från början?