Året är 2011. Jag och småkillarna är på väg till skolan.

-Försiktigt ner för backen!

Hinner jag precis ropa innan de försvinner runt kröken.

Sekunderna senare kommer Adrian flåsandes:

-Mamma! Mamma! Nu är det bacon! John har krockat med en bil!

Hur många tankar hinner flyga genom huvudet, de sekunder det tar innan jag kommer fram till John? 

Innan jag ser att allt är ok. Inga höga hastigheter och inga skador.

Var Adrian fick sitt uttryck ifrån är än idag ett mysterium.

Men historien upprepar sig lite, 6 år senare...

På bussen på väg hem efter jobbet.

Ringer Adrian- inget svar. 

Ringer John- telefonen avstängd.

Kliver av bussen och tittar på klockan: 17:45. "Jag ber pojkarna gå ut med Nemo medan jag åker och handlar lite snabbt innan styrelsemötet kl.18:30" tänker jag. Bra plan.

Stegar upp för trappan och låser upp dörren, möts av en galet glad hund, som alltid. I övrigt tyst.

-Hallå! Hallå?

-Är ni inte hemma? (Vad förväntar man sig för svar på en sån fråga??)

Skorna är borta och cyklarna stod inte i förrådet så jag drar den geniala slutsatsen att de är ute och cyklar.

Kopplar Nemo och hastar ut en sväng. Sen upp med hundskrället igen och ut till bilen för att åka och handla.

Då ringer Adrian.

-Mamma, kan du komma och hämta oss? John cyklade omkull, vi är vid simhallen typ...

-Va? Skojjar du eller? (För att de vill lura till sig skjuts hem tänker jag...)

-Nej! John blöder och kan inte gå. Han kan ha brutit armen. Vi har ringt 112 också.

-Men va!?! Nej det har ni inte.... ah, jag kommer, vid simhallen sa du?

Alltså, vi är så härdade. Det är därför jag inte blir upprörd och det är därför jag ändå litar på Adrian då han säger att John cyklat omkull och behöver hjälp, trots att han låter så lugn för jag vet att han också är van.

Svänger ut från området, förbi brandstation och möter då en ambulans med blåljus. Jag stannar och släpper fram den givetvis och ser hur den svänger mot Centrum...och Simhallen? Va? Näää, så kan det inte vara...

Så var det inte. När jag kommer fram står Adrian och Kimmy och vinkar in mig. John sitter på en bänk med armen i högläge, haltar fram till bilen. 

-Jahapp, hur var det här då? Hade du hjälm på dig?

-Ja. Jag hade Adrians crosshjälm.

-Bra. Var gör det ont?

-En blå, blödande armbåge, ett ont knä och en värkande handled. Jo vi får nog åka in. Men jag ringer Vårdguiden först för säkerhets skull.

De pratar direkt med John som får berätta vad som hänt och hur allt känns. De rekommenderar givetvis att vi åker in.

Jag hänger upp cykalarna på hållaren bak på bilen och kör hemåt för att lämna av.

-Sitter de verkligen fast mamma? undrar Adrian oroligt.

-Ja, ja ja. Det är ingen fara.

Dudunk! Över ett väg gupp och Krasch i asfalten!

En av cyklarna trillar av!!! Mitt i vägbanan!!

-Shiiiit,f**k. f**k, f**k!

Svänger in i bussfilen och på med varningsljusen. Springer tillbaka för att hämta cykeln. En schysst tonårskille har redan plockat upp cykeln och kommer nu gående med den på trottoaren.

-Tack snälla du.

-Det är lugnt.

Fortsätter färden hemåt för att släppa av Adrian och cyklarna, innan John och jag drar vidare in mot SöS barnakut. Tjohoo! Akuten is the place to be. Gotta love it.

Men så fantastiskt trevliga <3 

Alla. Rakt igenom. Urgulliga!

Och det gick relativt snabbt också, fram till väntan på läkaren. Det är då man börjar säcka ihop. Klockan närmade sig 24:00 och ögonen går i kors.

Läkaren kommer till slut och kan berätta att inget är brutet men ledbanden har fått sig en törn i handleden. Hon bandagerar och blåstrar om de saftiga såren så får vi äntligen åka hem.

Det var 4:e a"ortopediska" akutbesöket på mindre än ett år för denna familj. Vi är såå rökta. Snacka om bacon!