Senaste inläggen

Av Ulrika - Söndag 24 sept 20:52

Jag kliver på T-banan vid Gullmarsplan och går in i gången för att fler ska få plats. Inga sittplatser finns men det är ok. Bara jag får hålla i mig någonstans. Nästa station är Skanstull, två passagerare går av och lämnar två lediga säten. För mig går det bra att fortsätta stå men kvinnan till höger om mig säger "Ursäkta" för att få komma förbi och sätta sig. 

Men hon hinner inte, två män har redan siktat in sig och slår sig ner. Den som kommer först får sitta, så är det. De hann inte heller se att någon annan var på väg för jag stod ivägen. 

Tåget rullar vidare och jag sneglar på kvinnan. Hon är höggravid! Men ingen ser.

INGEN ser!! 

Alla sitter med ögonen klistrade i sina mobiler.

Som jag också gjorde till alldeles nyligen. Tills jag en dag kände att "Nä fy tusan va tråkigt! Va mycket man kan gå miste om i det verkliga livet genom att bara stirra ner och försvinna i det virtuella. Och framför allt- gå miste om sina egna tankar."

Det är en utmaning till en början men sen skönt, att bara stå, eller sitta för all del, och låta tankarna fara. Till en början- stressigt. Att inte ha något att göra. Men vad är det man gör egentligen?? I mobilen? Viktigare då att rensa hjärnan tänker jag. För OJ vad jag tänker och skapar där jag står, plötsligt.


Till slut säger den gravida kvinnan. "Ursäkta, skulle jag kunna få sätta mig?" till en sittande kvinna i 50-års åldern. Hon tittar upp och svarar att "Ja, självklart!" reser sig och lämnar plats åt den gravida. Inget konstigt.

För det ÄR fortfarande självklart. Vi har inte blivit så kalla och "Vart är världen på väg?"- och "Dagens ungdomar!"- aktiga. Det är bara det att vi inte SER.


För några veckor sen, var det jag. Åter igen på T-banan, stod precis vid dörrarna då yrseln plötsligt gjorde sig påmind. "Kristallsjuka" kallas det, har med balansen i örat att göra, några kristaller som trillar loss och hamnar fel. Reaktionen är att ögnonen börjar flippa som pingisbollar fram och tillbaka i en hiskelig fart- som att åka karusell vädligt, väldigt fort och man ser ingenting, allt bara snurrar. Förstås, med tanke på hur ögonen beter sig. Det är inget hokus pokus och alldeles ofarligt (om man inte råkar köra bil förstås...) men högst obehagligt och kan vara allt mellan 30 sek till flera minuter. Då är det kräkvarning...

Jag står där och grabbar snabbt tag i den gula stången och lutar mig mot glasrutan. Sluter ögonen och andas lugnt. Vrider på huvudet för att få kristallerna på plats men det hjälper inte (Åh gode gud, få slut på det innan jag kräks, tänker jag). Andas in, andas ut för att bibehålla lugnet (det är förstås extra stressande när det händer så där offentligt), vacklar, sätter mig på huk. Om det inte slutar innan jag kommer till Hötorget kommer jag inte kunna gå av! Vrider lite till på huvudet och öppnar försiktigt ögonen och känner hur ögonen saktar ner och jag ser klart igen. Puh, allt som vanligt igen men tänker- usch va pinsamt, måste sett helt knäpp ut.

Men nej, det var ju just det: Ingen såg. Alla stod med blicken i mobilen.


Och alla föräldrar där ute, ni som pratar skärmtid för era barn, för "hur ska detta sluta om de bara sitter framför datorerna, PS4-at, mobilerna, hela tiiiiden. Nä minsann, max 1h om dagen...."

Fundera över och rannsaka dig själv först. VAD är det med skärmar som ni vill få bort? Är det vad barnen/ungdomarna gör? Spelen de spelar? You-tubeklippen de ser på? Bilderna med plutande munnar och trånande blick som 12-åringar lägger upp? Stillasittandet? Strålningen?

Specificera för dig själv vad det är som du inte tycker om med för mycket skärmtid. Rannsaka dig själv, lev efter din egen devis och SEN kan du snacka skärmtid med ditt barn. Vilket är helt ok givetvis. Men fundera också över ditt eget beteende. Just sayin.

ANNONS
Av Ulrika - Onsdag 13 sept 22:58

Året är 2011. Jag och småkillarna är på väg till skolan.

-Försiktigt ner för backen!

Hinner jag precis ropa innan de försvinner runt kröken.

Sekunderna senare kommer Adrian flåsandes:

-Mamma! Mamma! Nu är det bacon! John har krockat med en bil!

Hur många tankar hinner flyga genom huvudet, de sekunder det tar innan jag kommer fram till John? 

Innan jag ser att allt är ok. Inga höga hastigheter och inga skador.

Var Adrian fick sitt uttryck ifrån är än idag ett mysterium.


Men historien upprepar sig lite, 6 år senare...


På bussen på väg hem efter jobbet.

Ringer Adrian- inget svar. 

Ringer John- telefonen avstängd.

Kliver av bussen och tittar på klockan: 17:45. "Jag ber pojkarna gå ut med Nemo medan jag åker och handlar lite snabbt innan styrelsemötet kl.18:30" tänker jag. Bra plan.

Stegar upp för trappan och låser upp dörren, möts av en galet glad hund, som alltid. I övrigt tyst.

-Hallå! Hallå?

-Är ni inte hemma? (Vad förväntar man sig för svar på en sån fråga??)

Skorna är borta och cyklarna stod inte i förrådet så jag drar den geniala slutsatsen att de är ute och cyklar.


Kopplar Nemo och hastar ut en sväng. Sen upp med hundskrället igen och ut till bilen för att åka och handla.

Då ringer Adrian.

-Mamma, kan du komma och hämta oss? John cyklade omkull, vi är vid simhallen typ...

-Va? Skojjar du eller? (För att de vill lura till sig skjuts hem tänker jag...)

-Nej! John blöder och kan inte gå. Han kan ha brutit armen. Vi har ringt 112 också.

-Men va!?! Nej det har ni inte.... ah, jag kommer, vid simhallen sa du?


Alltså, vi är så härdade. Det är därför jag inte blir upprörd och det är därför jag ändå litar på Adrian då han säger att John cyklat omkull och behöver hjälp, trots att han låter så lugn för jag vet att han också är van.


Svänger ut från området, förbi brandstation och möter då en ambulans med blåljus. Jag stannar och släpper fram den givetvis och ser hur den svänger mot Centrum...och Simhallen? Va? Näää, så kan det inte vara...


Så var det inte. När jag kommer fram står Adrian och Kimmy och vinkar in mig. John sitter på en bänk med armen i högläge, haltar fram till bilen. 

-Jahapp, hur var det här då? Hade du hjälm på dig?

-Ja. Jag hade Adrians crosshjälm.

-Bra. Var gör det ont?

-En blå, blödande armbåge, ett ont knä och en värkande handled. Jo vi får nog åka in. Men jag ringer Vårdguiden först för säkerhets skull.

De pratar direkt med John som får berätta vad som hänt och hur allt känns. De rekommenderar givetvis att vi åker in.

Jag hänger upp cykalarna på hållaren bak på bilen och kör hemåt för att lämna av.

-Sitter de verkligen fast mamma? undrar Adrian oroligt.

-Ja, ja ja. Det är ingen fara.

Dudunk! Över ett väg gupp och Krasch i asfalten!

En av cyklarna trillar av!!! Mitt i vägbanan!!

-Shiiiit,f**k. f**k, f**k!

Svänger in i bussfilen och på med varningsljusen. Springer tillbaka för att hämta cykeln. En schysst tonårskille har redan plockat upp cykeln och kommer nu gående med den på trottoaren.

-Tack snälla du.

-Det är lugnt.

Fortsätter färden hemåt för att släppa av Adrian och cyklarna, innan John och jag drar vidare in mot SöS barnakut. Tjohoo! Akuten is the place to be. Gotta love it.

Men så fantastiskt trevliga <3 

Alla. Rakt igenom. Urgulliga!

Och det gick relativt snabbt också, fram till väntan på läkaren. Det är då man börjar säcka ihop. Klockan närmade sig 24:00 och ögonen går i kors.

Läkaren kommer till slut och kan berätta att inget är brutet men ledbanden har fått sig en törn i handleden. Hon bandagerar och blåstrar om de saftiga såren så får vi äntligen åka hem.


Det var 4:e a"ortopediska" akutbesöket på mindre än ett år för denna familj. Vi är såå rökta. Snacka om bacon!


   

ANNONS
Av Ulrika - Tisdag 8 aug 19:05

På höga hästar sitter de som aldrig trillat av. De som sitter säkert i stadig sadel och håller sig hårt i tyglar eller sadelknopp. 

De kan lätt säga:

"Dålig uppfostran! Begriper väl vem som helst att alla måste ha en sadel. Och strama tyglar."

Men mina pojkar ska inte ridas in med hot och smärta. 


Lätt för den som sitter i sin skräddarsydda sadel och skygglappar för hästens ögon att tro att man vet allt.

Men utan sadel, vassa sporrar och betsel i mun, skulle hästen fortfarande vara din vän och ha tillit till dig?


Den som ingen sadel har, får lära sig rida på annat sätt. Kanske inte ens ett träns med tyglar utan bara manen att hålla sig i. Barbacka klamra sig fast på hästryggen. 

Då är förutsättningarna annorlunda, eller hur? Men resultatet kan bli helt fantastiskt.


Mina barn, alla tre, trots så tydliga olikheter i sina personligheter, har en sak gemensamt och det är Lejonhjärtat. Modet att stå upp och modet att säga ifrån. Alla tre vågar de ifrågasätta. Inte för att vara jobbiga eller till besvär utan för att de inte köper vad som helst. Kanske har du rätt men då vill de förstå varför. Precis som jag. Och eftersom jag är en vildhäst själv, så har jag låtit dem hållas, försökt besvara deras frågor och inte bara sagt "För att det ÄR så" eller "För att JAG säger det". Jag har mött deras argument och ofta förlorar jag...dessvärre. Det får mig att tänka till.


Det är oerhört svårt att tygla ett sånt barn, men varför måste man det? Egentligen?

Låt det löpa fritt, som den vilda fölunge han är! Vi behöver såna fritänkande själar! Som inte bara sväljer, som inte låter sig ridas in. Som sparkar bakut eller biter ifrån om någon försöker binda dem, låsa in i en box! 


Det ÄR tufft att vara förälder till ett sånt barn. Det är tufft att vara lärare till en sån elev men lär man sig att uppskatta dem så har man ett nytt äventyr att se fram emot, varje dag. Det är ingen smärtfri resa, nej sanna mina ord. Men jag minns med glädje de lärare som bejakade min..."nyfikenhet" och mina frågor. 

Det är tufft men oerhört berikande att vara förälder till så starka och envisa, ifrågasättande, argumentationsdrivna barn. Och jag är oerhört stolt över mina pojkar! Även om omvärlden inte alltid ser det på samma sätt som jag.

Jag kommer aldrig att tvinga på mina pojkar sadel och träns, tygla och binda fast.

Nej spring min son! Var fri! Det är DITT liv! Och lyckas du, mitt lilla föl, få någon att kliva ner från sin höga häst och trygga sadel och därmed se världen med lite andra ögon, då har du skapat en förändring. 


För övrigt vill jag tillägga att mina barn är väldigt väluppfostrade, vältaliga och artiga. Får ofta höra det, senast i helgen. Så det är icke att förväxla med "ifrågasättande-pain-in-the-ass", vilket jag ser som en bra egenskap, tack så mycket.


Oh, btw, jag talar inte om några diagnoser här, utan bara personligheter. Jag struntar i vilket, vi är alla de vi är så bejaka dig själv! Vi behöver olika!




Av Ulrika - Tisdag 8 aug 18:29

"Ingenting är viktigt,

När allt känns svårt.

Allt faller

Och det faller hårt.

-Ta emot mig om du kan!

..men ingen hann.

alla blickar åt eget håll.

Jag reser mig själv

För att jag kan.

Allt faller

Och det faller fort.

-Rör mig inte!

...jag fixar själv.

Då vet jag att det blir gjort."








Av Ulrika - Onsdag 31 maj 23:47

Att släppa taget om något betungande, är en befrielse.

Om man är redo. Bara då. Annars finns grus av tvivel, stick av agg kvar.

Om man orkar ta det där andetaget, ett djupt…. Och sen, släppa!

Fri!

Blotta sin strupe. ”Här! Hugg om du vill. Men jag är klar. Jag har gjort allt jag kan för det jag anser rätt.”

Är kampen vunnen? Eller förlorad?

Inte är den vunnen, men kanske inte heller förlorad. Tiden får utvisa.

Igår mötte jag de människor- ja för det är ju faktiskt riktiga människor bakom dessa namn som står på alla dokument och beslut -  de människor som jag rutit åt och likt en tigrinna kloat fast vid väggen och ställt till svars.

Nu möttes vi. Utan vapen, utan klor. För att skapa förståelse.

Jag fick förståelse.

Jag fick tankar och planer för framtidens barn.

Jag fick vidtagna åtgärder.

Och jag väljer att lita på de ord av förändring som yttrades. Jag väljer att lita på att vår kamp ändå fört något gott med sig. Att den öppnat slumrande ögon. Lata fötter är nu på tå.

Och jag väljer att släppa svärdet och vända upp mina händer. Men pennan behåller jag. Ständigt vässad.

Jag har tagit min fiende i hand och känner friden växa.

Att kunna släppa det man inte längre rår över, även om man egentligen vill något annat, det är likväl en befrielse.

 

 

 

Av Ulrika - Torsdag 20 april 16:02

"Mamma, du HAR sett bättre ut!"

sa min 12-åriga son till mig igår kväll, sådär typ kl.22:15, på väg ut ur simhallen, kånkandes på syrgastuber och simfenor.

-Eh, va? Ursäkta, jag har legat i en klorfylld pool 1,5 timme, UNDER ytan, med ett cyklop (eller mask som "vi" dykare säger) tryckt i ansiktet och en gummirem runt håret!!

Vi går upp ur poolen kl.21:55 för att maximera pooltiden men sen ska vi helst vara ute före kl.22 så att duscha med schampoo och balsam är inte att tänka på.

Jag är röd i hela ansiktet av kloret och ansträngning och...ja allt som inte är bra för en mogen hy helt enkelt...

Håret är extremt rufsigt och oborstbart och går åt det röda hållet då det är blött- matchar ansiktet kanon!

Så ja, min son, jag hoppas innerligt att jag "sett bättre ut" men tack. Verkligen.

Tsss....

Detta med dykning blev ju också en slump. Som mycket annat, det bara blev. Jag har en idé som utvecklas, ändras längs vägen och jag TYCKER att jag förbereder mig men så POFF leder allting fram till något annat! Något jag inte alls tänkt från början men som just där och då låter som den bästa idén ever och då går beslutsprocessen snabbt!

Och kom inte och säg att jag inte är förberedd och gjort research. Det har jag. Oj , oj, oj... Massor! Det är bara det att jag förberett och researchat om något ANNAT innan och sen blir det det här andra. Och då tänker jag: research som research.

Ja, just DÅ tänker jag så.

Nu tänker jag mer: "HUR tänkte jag? Hur hamnade jag i allt detta?"

Hur gick vi från lyxkryssning i Medelhavet till dykcertifiering i Sverige och boende i dykresortens lägenhet i Kroatien i två veckor?

Någon som ser en logisk koppling? Jag har hela kopplingsschemat i mitt huvud så för mig är det fullkomligt logiskt.

Och ofta blir det bra ändå!

Det är det där med livets vägar-hur man hamnar i olika situationer och tar sig an dem.


Så nu avverkar vi 5x4timmars lektioner med teori och pooldyk och avslutar med uppdyk i Kroatien i sommar. Teorin är en hel bok att läsa med kunskapsfrågor efter varje kapitel och ett avslutande teoriprov. Och den som tror att det bara är att kränga på sig en syrgastub, ett cyklop och sen ploppa i vattnet- eh, nä. Eller att det bara är att simma på där under ytan.

Nope, inte så enkelt kan jag säga. Det gäller att hitta rätt flytkraft och trim. Man vill ju varken flyta på ytan eller hamna på botten.

Jag har förstått att detta med dykning är inte bara ett semesternöje, once in a liftetime, det här är en livsstil. Och jag hoppas att vi kommer att hålla detta intresse och våra kunskaper vid liv så att pojkarna kan ha stor nytta av detta när de blir äldre. Och att de då kommer att vara tacksamma över att deras mamma tog smällen att en kväll i veckan se lite..."mindre bra ut" (milt uttryckt) .

Det här kan vara något av det bästa vi gjort!




Av Ulrika - Söndag 16 april 17:24

Påskafton.

Efter en längre tid med armen i gips och hjärnan på läkning, mår jag nu bättre och tänker ägna denna dag åt storstädning. För detta behövs musik. Jag söker på Spotify och hittar en lista som heter "Nu jävlar!".

Passande. "Nu jävlar ska här städas!"

I med lurarna och jag fylls av energi. Jag märker dock att musiken är av högst okristlig karraktär, kanske inte så passande när det är Påskafton och allt. Men det bekommer mig inte egentligen, det viktiga i detta läge är rytmen och energin i musiken och den är grym!

Påskafton till trots.

Påsken är en religiös högtid då vi uppmärksammar Jesu lidande, död och återuppståndelse.

Hipp hipp hurra.

Även om jag tror att de flesta nu förtiden är mer fokuserade på godis, mat och samvaro med släkten. Precis som övriga högtider.

För mig tar det extra emot. Det går inte. Logiken går inte alls ihop. För det första- ingen människa återuppstår- på riktigt. Ingen Jungfru föder barn.

För det andra- Om jag ska fira denne Jesus och hans Gudomlige far, har han lite att bevisa först. 

"Hallå? Ursäkta, du Gudomlige, var är dina superkrafter nu?  Ser du hur Världen ser ut?

Låt mig ge dig några exempel:

  • 45 barn/år tar livet av sig till följd av mobbing bara i Sverige. (Källa: SVT's "Morgans Mission, Björn Johansson- Docent och mobbningsforskare vid Örebro universitet)
  • 270 000 barn svälter i Syd-Sudan för närvarande (Källa: UNICEF)
  • Ca 300 barn/år i Sverige, drabbas av Cancer varav 60 dör. (Källa: Barncancerfonden)
  • Behöver jag ens nämna alla krig (som sker i religionens namn?) där oskyldiga barn drabbas?

Jag tror ni fattar poängen, jag behöver inte fortsätta. Nej, om jag ska hylla någon så hyllar jag gärna en verklig hjälte. Någon som verkligen GÖR skillnad. T.ex:

  • Nelson Mandela
  • Moder Theresa
  • Anders Kompass
  • Min sons mentor som vågade stå upp för barnen, ansågs obekväm och ovillig att samarbeta och fick gå (naturligtvis på andra, vaga och påhittade grunder)

Och andra som vågar sticka ut hakan för det som är RÄTT. Hyllas den som hyllas bör.


Så tänker jag.

Dessutom, Gud fader som är i himmelen och din enfödde son Jesus, så tog du mitt barnbarn ifrån oss. För det, förlåter jag dig aldrig.


Av Ulrika - Söndag 2 april 15:16

(Namn är påhittade och till viss del historien också. Men ändå sann...)


Fröken öppnar dörren för klass 3A som ställer upp sig på led. Hon tar alltid alla i hand innan de går in, säger ”God morgon Ida, God morgon Filip, God morgon Anton, God morgon Maggie…” möter varje barns blick innan de går in till sin bänk. Anton sitter, som alltid, bredvid Simon. Anton är påhittig och har alltid roliga lekar på gång och Simon tycker Anton är rolig.  Simon är mer försiktig. Vill ha ordning och reda. Lika, inget stök eller förändringar. Förändringar är jättejobbigt för Simon.

Ida och Maggie pratar med Filip.

”Sätt er nu barn!” säger fröken.

Maggie sätter sig men Ida och Filip fortsätter prata. Lukas säger till Filip. Filip blir arg och pojkarna börjar bråka med varandra. Ida börjar istället prata med Amanda. Framför dem sitter Tor. Tyst. Han vill bara att lektionen ska börja. Kan de inte bara lyssna på fröken så det inte blir något tjafs? Tyst sitter Tor. Och syns inte. Syns gör Ida och Amanda. ”Var tysta nu tjejer och gå och sätt er!” säger fröken igen. Tjejerna lommar iväg. På andra sidan klassrummet sitter Anton och Simon och viskar till varandra medan Lukas som sitter bakom skriker till Filip ”Sätt dig då och håll käften ditt miffo!”

”Det gäller dig också Anton!” säger fröken. Anton tittar upp. ”Det var ju inte jag!”

-Det spelar ingen roll, nu är du tyst! fortsätter fröken.

Rättvisa är väldigt viktigt för Anton. Han kan inte ta skit för någon annans skull. Det går inte. Anton blir arg, fröken går fram och säger åter igen till Anton att vara tyst. -Låt mig bara vara ifred!!” skriker Anton och rusar ut ur klassrummet. Han vet själv att han behöver vara ifred när han blir arg, för att få en chans att lugna ner sig. Han går ut, smäller igen dörren och går gråtande mot skogen. Där är det lugnt och han får möjlighet att andas. Kvar står fröken och gråter. Hon håller på att gå sönder. Det tär att vara ensam med 25 elever, varav minst 4 har behov av att bemötas på ett alldeles särskilt sätt för att inte allt ska rasa i deras värld. Dessa barn har alla rätt till en resursperson och till detta får skolan pengar. Pengarna har använts till att anställa en extra person. Men hon ska räcka till fritids, denna klass och täcka upp där det uppstår andra behov. Så oftast är fröken ensam i klassen, ändå. Både fröken och denna extra resurs saknar dessutom utbildning och kunskap i hur man bemöter barn med särskilda behov. Tor sitter fortsatt tyst men han känner att tårarna bränner innanför ögonlocken och svidet i magen smyger sig på. På en mossig sten i skogen sitter Anton och torkar sina tårar. Det VAR ju inte HAN som skrek! Varför skäller fröken ALLTID på honom? Anton känner sig liten och värdelös. Lukas är orolig, känner skuld för att Anton fick skit när det var han själv som skrek. Han vandrar runt i klassrummet, försöker distrahera sina tankar genom att retas lite med de andra barnen. Han vill inget illa, bara skingra tankarna. Och nu får fröken vara snabb om hon ska hinna uppfatta Simons oro- om hon ska hinna lugna honom innan vreden över att Anton fick skulden letar sig ut och kastar böckerna på golvet, välter bänken, eller kastar en stol.

Ellen sitter som alltid tyst, i sina egna tankar, längst ner i klassrummet. Tårar även i hennes ögon.

Men ingen hinner se.

Det kanske låter som en vanlig dag i ett klassrum. Tja, troligen. Problemet är att i den här klassen finns ingen vuxen som vet hur man bemöter barn med särskilda behov och misstag på misstag staplas på varandra. Situationen har varit så här under en längre tid. Vilket påverkar alla barn i klassen. Minsta lilla incident gör barnen än mer oroliga för de vet att fröken inte kommer klara av det. De kan inte förlita sig på henne. De VET att hon kommer att skrika på Anton fast hon inte ska. Ta tag i Lukas arm för att få honom att sätta sig, fast hon vet att han flippar fullständigt då. Och Simon som behöver ha allt lika, ska inte utsättas för förändringar, ändå möbleras det om hej vilt i klassrummet för att försöka få ordning och tystnad. Och ingen ser Ellen. Eller Tor. De är ju uppfostrade och sitter tyst….eller? Fröken själv är på väg att gå sönder för ledningen lyssnar inte när hon säger att hon inte vet hur hon ska göra.

-Det är väl bara att säga till dem? Du måste sätta ner foten! Ouppfostrade ungar. Shish.

Men det funkar ju inte så. Det vet den pedagog som är kunnig. En pedagog som vet hur man bemöter barn på olika sätt hade kunnat hjälpa till att helst undvika att hamna i denna situation, utan att för den skull ge vika. Alternativt vetat hur man ordnar upp det om det ändå blir kaos.

En trasig fröken.

En trasig klass i kaos.

Barn som mår dåligt, vilket yttrar sig på olika sätt. Men ingen kan må bra i en otrygg skolmiljö.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ullede med Blogkeen
Följ ullede med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se